Odjuret

Hellboy, directors cut. Första gången jag såg den hade jag en gigantisk wow-känsla. Hellboy var den enda superhjältefilm som vågade vara djup, och ja, med risk för att låta nördig, så var den ett mesterverk. Jag förundrades Abes omåttliga inteligens och hans passion för ruttna ägg, jag var ledsen för  Liz, som, likt en omvänd Harry Potter, blev allt annat än hjälpt av de krafter som hon upptäckte som liten, och undrade hur Hellboy hela tiden kunde vara så jävla cool, men det var inte det viktigaste.

Katter!
Ett ord. Katter!
Hellboys lya svämmar över av katter, när Hellboy slåss mot en demon tänker han inte så mycket på att spöa demonen som att rädda ett par söta kattungar, Hellboys kärlek till katter är obeskrivlig! Katter! Det är det som gör Hellboy så episkt! Katter!

Att helboy i en annan scen återuppväcker en gammal döing för vägbeskrivning, som sedan hänger på Hellboys rygg, kallar honom för en "röd apa" och har en allmänt cynisk och negativ attityd gör inte saken sämre.

Ifall du ser Hellboy, directors cut, tveka inte! Köp den direkt och njut av detta episka och orginella mästerverk.

Och som alltid, kom ihåg att THE CAKE IS A LIE!